The attached file includes two articles, one in Dutch and the other in Swedish -- the latter from the Swedish O.T.O. -- for any who want to pick through them for leads.KENNETH ANGER EN DE CROWLEY-CONNECTIE [Dutch] by Ruud Vermeer, Copyright (c) 1999 Crowley en film Op 25 september 1920, het was op een zaterdag, schreef Aleister Crowley in zijn dagboek: "I had an idea for a film, 'The Tailor', where a mean meek little man, say the girl's father, despised and forgotten in the course of the film, strikes a cunning blow at the end. The interest is absorbed by the fight of two men for the girl, and then the tailor pops up, and sticks his scissors in her jugular." Hij was in films en het schrijven van scenario's ge�nteresseerd geraakt, onder andere door de aanwezigheid, op zijn Abdij, van Jane Wolfe, een filmactrice. Hij legde haar zijn probeersels voor en was tevreden over zichzelf toen zij ze goed keurde. Voor zover ik heb kunnen achterhalen is er van die scenario's maar ��n over, van een film die 'Odd Boots' moest gaan heten. Film en Magie I Film is het magisch medium bij uitstek. In een vage gelijkenis met het oeroude schaduwspel in Plato's grot volvoeren op mensen gelijkende wezens als in een trance de wil van een onzichtbaar blijvende verhalenverteller. De regisseur is de magi�r bij uitstek, die al naar gelang de gecompliceerdheid van zijn ritueel, al dan niet ingewikkelde handelingen kan laten verrichten. De spelers lijken vaak niet meer dan marionetten. Filmmakers kan men over het algemeen ruwweg in twee groepen indelen: Zij die menen een 'eigen' werkelijkheid te scheppen (subjectief); Zij die menen 'de' werkelijkheid weer te geven (objectief). In beide gevallen kan men stellen dat de filmmaker probeert de kijk op de werkelijkheid van de toeschouwer te veranderen, in het eerste geval direct door middel van het medium film zelf, in het tweede geval door middel van hetgeen men laat zien. In dat tweede geval praat men onder andere ook over de documentaire, het lijkt op een 'offici�le' versie van gebeurtenissen. Dezelfde indeling kunnen we ook maken als we kijken naar de middelen die een filmmaker ten dienste staan. Misschien is het juist om te zeggen dat hoe primitiever de middelen zijn, hoe persoonlijker het eindproduct over het algemeen is. Stijl zal een hoop moeten vergoeden? Het is in dat geval de persoonlijkheid van de filmmaker die van doorslaggevend belang is. Hij zal ons moeten 'dwingen' om naar zijn film te kijken. Undergroundfilm In de jaren vijftig van de twintigste eeuw ontstond er in de Verenigde Staten een toenemende beweging van jongeren die meer persoonlijke vrijheid wilden. De eerste sporen daarvan waren al in de tweede helft van de jaren veertig merkbaar. Toen waren het enkelingen die hun onrustgevoelens trachtten kwijt te raken door te reizen, drugs te gebruiken of naar jazzmuziek te luisteren. Het was het ontstaan van de 'Beat Generation'. De interesse in oosterse mystiek nam toe. Men wilde op allerlei manieren het bewustzijn veranderen en verruimen. Er ontstond een idee dat de wereld 'rijp' was voor een nieuw soort mens, ruimdenkender, vrijer, vredelievender en ook gelukkiger. Interesse voor figuren als Aleister Crowley nam explosief toe. Analoog aan die ontwikkeling was er ook een beweging van wat 'Undergroundfilms' werden genoemd. Ge�nspireerd door vroegere stromingen als Dada en het Surrealisme, ontdekte men als het ware opnieuw het medium film. Men dwong het publiek als het ware om opnieuw naar films te leren kijken. Een nieuw soort symbolisme leek te ontstaan, waarbij de kunstenaar het publiek wilde leren om de zaken te zien zoals hij ze zag. Daarbij ging de intentie voor de kwaliteit. De films werden gemaakt met vaak uiterst primitieve middelen. Een andere drijfveer was om te breken met het monopolie wat 'Hollywood' leek te hebben op wat een film moest zijn en hoe die er moest uit zien. De Undergroundfilms waren niet commercieel. Men wilde niet in de eerste plaats het publiek vermaken. Daarbij kwam dat men in feite alles zelf deed en niet onderworpen was aan het gezag of de idee�n van een producer of geldschieter die uit naam van een grote maatschappij de film vooral wilde verkopen. In tegendeel, doordat de films ongecensureerd waren en vaak ook experimenteerden met het tijd-ruimte idee, veroorzaakte een aantal van de eerste Undergroundfilms nogal wat rellen. De films waren veelal een verslag van spontane gebeurtenissen, waarbij alleen het kader vast stond. Op het moment dat er wel sprake was van een script, bleek vaak dat dat zo moeilijk te verfilmen was, dat een filmmaker toch weer op eigen inzichten moest af gaan. Toch was er een mate van herkenbaarheid aanwezig: de acteurs moesten zelf improviseren; iets dat op het toneel al langer de gewoonte was. En ook nog op de montagetafel konden de regisseurs hun beelden bewerken. Film en magie II Het occulte, het magische is veelvuldig als onderwerp in films aan bod geweest. We hoeven in de laatste jaren alleen maar te denken aan de op magische wijze weer uit de dood verrezen zombies, vampiers en weerwolven aan de ene kant en de Fantasy-films met almachtige tovenaars aan de andere kant. Het aantrekkelijke is hierbij dat films dingen zichtbaar kunnen maken die in het 'normale' leven onzichtbaar blijven. Tovenarij door het beeld zelf blijft echter een (wens?) droom. In de middeleeuwen, maar zeer zeker ook daarna, trachtte men mensen te betoveren door middel van magische beelden, diagrammen met vreemdsoortige lettercombinaties. Het lijkt er soms op alsof sommige filmmakers datzelfde effect proberen te bereiken door middel van een soort collage van beelden. Kenneth Anger Een filmmaker die veel energie en magie in zijn films stopte, en dat bovendien deed op een manier die veel filmcritici deed besluiten hem in te delen bij de al eerder beschreven undergroundfilmmakers, is Kenneth Anger. Anger werd geboren in 1930 in Santa Monica, Californi�. Hij groeide op in Hollywood, waar hij als een kindsterretje te zien is in een aantal films, onder andere in een versie van "Midsummer Night's Dream." Zelf zegt hij al op zevenjarige leeftijd een eerste film te hebben gemaakt met de 16mm camera die z'n ouders net hadden gekocht. Zijn eerste 'offici�le' film is "Rocking my Dreamboat" uit 1941. Andere films volgden. Zijn eerste belangrijke film, "Fireworks", maakte hij toen hij zeventien was. De film werd bij hem thuis opgenomen toen zijn ouders drie dagen weg waren voor de begrafenis van een familielid. Het is eigenlijke een vijftien minuten durende sado-masochistische droom van een homoseksuele jongen. "In the film a boy, played by Anger, is spectacularly beaten up by sailors. His heart is torn from his entrails and revealed to be an electric meter. And when the penis of a sailor becomes a shooting candle, Anger turns into a tinsel-laden Christmas tree in ironic ecstasy." Naar aanleiding van het zien van deze film werd Anger door Jean Cocteau uitgenodigd om naar Frankrijk te komen. Daar begint hij aan de verfilming van "Maldoror". Het is de eerste van vele projecten waaraan Anger begint, zonder het af te maken. In 1953 maakte hij "Eaux d'Artifice," door Anger zelf omschreven als een "Hide and seek in a night-time labyrinth of cascades, balustrades, grottoes, and leaping fountains, until the searching figure and the fountain become one." De film is opgenomen in zwart-wit, maar afgedrukt op kleurenfilm door een blauw filter en daarna met de hand ingekleurd. De zoekende figuur, de 'Waterheks', aangekleed als een hofdame in barokkledij was in werkelijkheid een van het circus ingehuurde dwerg, gekozen om de schaal van de tuinen nog ruimtelijker te maken. Het maanverlichte landschap was in werkelijkheid opgenomen gedurende middagen. Het is wellicht in deze tijd geweest dat Anger ge�nteresseerd raakte in de idee�n en figuur van ALEISTER CROWLEY. In 1955 maakte hij voor de Britse televisie een documentaire over de Abdij van Thelema op Sicili�, waarbij hij de schilderingen van Crowley op de muren ontdeed van het eroverheen gekwakte witte pleisterwerk. In het jaar ervoor had hij de eerste versie van "Inauguration of the Pleasure Dome" uitgebracht. "Lord Shiva, the Magician, wakes. A convocation of Theurgists in the guise of figures from mythology bearing gifts: The Scarlet Woman, Whore of Heaven, smokes a big fat joint; Astarte of the Moon brings the wings of snow; Pan bestows the bunch of bacchus; Hecate offers the Sacred Mushroom, Yage, Wormwood brew. The vintage of Hecate is poured; Pan's cup is poisoned by Lord Shiva. The ORGIA ensues; a Magick masquerade party at which Pan is the prize. Lady Kali blesses the rites of the Children of Light as Lord Shiva invokes the Godhead with the formula, 'FORCE AND FIRE'. Dedicated to the Few; and to Aleister Crowley; and to the Crowned and Conquering Child." Van deze film bestaat een aantal versies. De eerste eindigde met drie verschillende beeldschermen, waarop elk van de schermen zes over elkaar heen lopende beelden waren te zien. In 1966 maakte hij er een nieuwe 'psychedelische' versie van, waarin alles op ��n scherm te zien is. Na "Inauguration..." maakte hij in 1964 zijn misschien wel bekendste en beruchtste film: "Scorpio Rising". Het is een film over homoseksualiteit en motoren met als geluid vijftien Amerikaanse tophits uit het begin van de jaren zestig. "He saw pop songs, drug use, motorcyclists, the teenage fad of Nazi-symbols, and so on, as strong manifestations of fomenting demonic forces." Anger lijkt naast magie gebiologeerd door de energie en de kracht opgewekt door machines. "Scorpio Rising" geeft een soort ge�dealiseerd beeld van machines. Door de manier van filmen en monteren (er zitten bijvoorbeeld stukken van een film over het leven van Jezus doorheen gemonteerd, samen met beelden van Marlon Brando uit "The Wild One," James Dean en Adolf Hitler) krijgen de machines en de onderdelen iets fetisch-achtigs. Anger zelf over deze film en de link met magie: "A conjuration of the Presiding Princes, Angels and Spirits of the Spheres of MARS, formed as a 'high' view of the Myth of the American Motorcyclist. The Power Machines seen as a tribal totem, from toy to terror. Thanatos in chrome and black leather and bursting jeans. "PART 1: Boys & Bolts (masculine fascination with the Thing that Goes). PART 2: Image Maker (getting high on heroes: Dean's Rebel and Brando's Johnny; the true view of J.C.). PART 3: Walpurgis Party (J.C. Wallflower at the Cycler's Sabbath). PART 4: Rebel Rouser (the gathering of the Dark Legions, with a message from our Sponsor). "Dedicated to Jack Parsons, Victor Childe, Jim Powers, James Dean, T.E. Lawrence, Hart Crane, Kurt Mann, The Society of Spartans, The Hell's Angels, and all overgrown boys who will ever follow the whistle of Love's Brother." Op een bepaalde manier is de film sinds zijn verschijnen een soort tijdsdocument geworden. Dat is vooral te danken aan de soundtrack van de sixties-hits. Voor een volgende korte film maakte Anger gebruik van de kleurenschaal voor de "Princess", een tarotkaart, zoals deze staat beschreven in Crowley's boek over Qabalah, "777." Het is h�t handboek voor de magi�r, waarin alle magische correspondenties staan. Kustom Kars Kommandos probeert op deze manier de machine te verbinden met de Zegewagen van de Tarot (grote Arcana nummer VII). In '777' worden overigens als correspondenties genoemd de kleuren roze en 'zeeschelp blauw'. Hierna was Anger van plan een film te maken die moest dienen als een soort symbolisch portret van een nieuw tijdperk. Hij leefde op dat ogenblik, het begin van de jaren zestig, voornamelijk aan de westkust en maakte van nabij het ontstaan mee van wat tegenwoordig de 'hippie-beweging' heet. Hij associeerde dat met het door Aiwaz en Crowley in "The Book of the Law" aangekondigde nieuwe tijdperk, het tijdperk van Horus. Anger vond in '777' dat Horus ook wel vereenzelvigd met Lucifer. En dan niet de Lucifer van de middeleeuwse demonendeskundigen, maar de 'Brenger van het Licht', eerder te vereenzelvigen met Venus, als ochtendster. Na de beschrijvingen van de voorafgaande films en een deel van de idee�n die daaraan ten grondslag lagen, mag nu wel als duidelijk worden aangenomen dat Anger, qua 'traditie' thuishoort in de stroming van symbolisten en decadenten. Niet voor niets is Anger sterk door iemand als Cocteau be�nvloed. In die sfeer moeten we ook Anger's belangstelling voor de duivel of Satan zoeken. Hij is in deze eigenlijk een navolger van de Franse decadenten, zoals Baudelaire, die "De Klaagzangen van Satan" schreef. Anger zelf probeerde ook "Maldoror" van de Comte de Lautr�amont te verfilmen en is ook ooit eens begonnen aan de verfilming van het erotische meesterwerk "l'Histoire d'O." De film die Anger maakte heette "Lucifer Rising." Maar hij werd hierbij achtervolgd door het Ongeluk. De eerste versie moest worden geschrapt omdat de vijfjarige jongen die Lucifer speelde van een dak af sprong in een poging om te vliegen. De volgende Lucifer werd gespeeld door Bobby Beausoleil, een knappe jongen, die ook wel Cupid werd genoemd. Beausoleil was gitarist en speelde in meerdere groepen. Hij was ook gevraagd om de soundtrack te maken. Maar na een ruzie over geld, brak Beausoleil in de studio in, stal het grootste deel van de film en verdween met de auto van Anger. De auto begaf het vierhonderd mijl verder, in de buurt van een afgelegen ranch in Californi�'s Death Valley. Een ranch die op dat moment werd bewoond door ene Charles Manson en diens 'Family'. Anger's reactie was typerend voor het beeld van 'de artiest als lijdend voorwerp'. In de Village Voice, een weekblad voor undergroundfilmers zette hij een paginagrote overlijdens- advertentie voor zichzelf en vertrok naar Europa. In Londen maakte hij "Invocation to my Demon Brother," een montage van overgebleven stukken van Lucifer Rising en andere stukken film, waaronder fragmenten van het concert van de Rolling Stones in Hyde Park (vlak na de dood van Brian Jones). Mick Jagger maakte de soundtrack met behulp van een Moog Synthesizer. Er deed ook een aantal leden van een Londense heksengroep mee, die zichzelf verantwoordelijk zag voor het psychisch op gang brengen van de 'Manson-moorden' in Los Angeles. Ook Beausoleil was daarbij betrokken en kreeg levenslang voor het vermoorden van collega-musicus Gary Hinman. Wie weet was dit wel het gevolg van een vervloeking die, naar men zei, Anger over Beausoleil had uitgesproken. Na de diefstal had Anger een hanger aan een ketting gedragen met aan de ene kant een portret van Beausoleil en aan de andere kant een foto van een pad. In de hanger zat de tekst: "Bobby Beausoileil was turned into a toad by Kenneth Anger." Ondertussen was Anger in Engeland druk bezig om de leden van de Stones, met name Mick Jagger en Keith Richards met hun 'aanhang', te vragen om in 'Lucifer Rising' te verschijnen. Maar of het nu was doordat Jagger niet met Lucifer vereenzelvigd wilde worden, of om andere oorzaken; tenslotte zouden we in de uiteindelijke versie (1974) alleen Marianne Faithfull, als Lilith, zien optreden. In de film zien we met name Isis en Osiris elkaar over afstanden tekens geven door middel van natuurkrachten. Er zijn zonsopgangen te zien, draaikolken, bliksemschichten en erupties van lava. Daartussen door zien we beelden van een eindeloze fakkeloptocht. De Godin van de Maan richt haar smeekbede tot de Zon. De zon komt op, precies in het midden van een zonnewendealtaar. In het ronde gat, in het altaar, blijkt een scharlaken demon te zitten, in de vorm van het strologische symbool van Mercurius (God van communicatie en magie). We zien een magi�r bezig met een ritueel. Tenslotte verschijnt Lucifer. De natuur antwoordt door middel van allerlei verschijnselen en tenslotte zien we Isis en Osiris door de zuilengang van Karnak wandelen om hun kind (Lucifer als Horus) te begroeten. De rol van Osiris werd overigens gespeeld door Donald Cammell, die zichzelf zag als 'GODSON' VAN ALEISTER CROWLEY en die, samen met NICOLAS ROEG verantwoordelijk was voor de film "Performance," waarin de hoofdrol werd gespeeld door MICK JAGGER. De muziek voor 'Lucifer Rising' werd gemaakt door Led Zeppelin gitarist en Crowley-adept JIMMY PAGE. Maar na een ruzie tussen Anger en Page werd in 1981 de nieuwe muziek voor de film gemaakt door� Bobby Beausoleil! God's wegen zijn ondoorgrondelijk zullen we maar zeggen. Het is nu anno 1990, onduidelijk of Anger ooit nog een complete film zal afleveren. In 1980 zag "The Paradise of the Mice" het licht. Daarin waren voor het eerst ook tekenfilm beelden te zien. Het was een film, opgedragen aan een vriend in New York, die de grootste verzameling Mickey Mouse speelgoed ter wereld zou hebben. Babylon In oktober 1916 reisde Aleister Crowley, in de V.S. via de westkust, van Vancouver af terug naar het oosten. In zijn "Confessions" schreef hij: "I wandered on to Los Angeles, and, having been warned against the cinema crowd of cocaine-crazed sexual lunatics and the swarming maggots of near-occultists, I came through undamaged." 1916 is ook het jaar waarmee Kenneth Anger zijn Hollywood Babylon laat beginnen. De eerste editie van die vreemde verzameling van feiten en roddels over het Holly- wood van de jaren twintig tot en met veertig, verscheen in 1959 in Parijs. In 1975 verscheen de definitieve versie, bijgewerkt tot en met de Manson-moorden� "The '69 Tate massacre was not Old Hollywood. What befell the red house on Cielo Drive resembled the devastation caused by a jet plane crash: the Bad Ship Lollypop priloted by Uncle Sugar. Charlie Manson - programmed puppet, deus ex-garbage can. Wasted lives make waste, not tragedy." In 1984 verscheen "Hollywood Babylon II," wat nog meer van hetzelfde bood. Beide delen puilen uit van de schandaalverhalen over filmsterren die zich in hun openbare leven zogenaamd keurig gedroegen, maar zich achter de schermen in allerlei onfrisse zaken staken. Soms was dat niets anders dan seksueel genot in een tijdperk en in een land waar dat eigenlijk niet kon, soms echter had het te maken met moord en doodslag. Anger heeft zelf een gigantische verzameling Hollywoodrelikwieen en heeft ze voorvoor deze boeken zo te zien ruimschoots kunnen gebruiken. Beide delen beginnen overigens met een citaat uit "The Book of the Law": "Every man and every woman is a star.' De meeste verhalen die Anger schrijft waren in de tijd dat ze de sterren hinderden en soms ten onder deden gaan al bekend. Wat Anger doet is eigenlijk een vorm van geschiedschrijving. Hij brengt zoveel details van allerlei eigenlijk allang vergeten schandalen weer naar voren, dat het opeenstapelen van zulk soort fetischen eigenlijk een soort eigen commentaar gaat vormen op de zogenaamde offici�le filmgeschiedenis en de rol die het fenomeen 'Hollywood' daarin speelde. [Sources mentioned] David Dalton, "The Rolling Stones, the first twenty years," Alfred A. Knopf, New York, 1981. Arthur Lyons, "Satan wants you," Mysterious Press, New York, 1988. Sheldon Renan, "An introduction to the American Underground Film," E.P. Dutton & Co., New York, 1967. Sandy Robertson, "The Aleister Crowley Scrapbook," W. Foulsham & Co Ltd., London, 1988. Carel Rowe, "The Baudelairean Cinema," UMI Research press, Ann Harbor, Michigan, 1982. Olivier Schmitt, "La violence vient du r�ve: rencontre avec le cineaste Kenneth Anger," Le Monde, mardi, 28 juillet, 1987. James Truman, "A look back at Anger," The Face, July, 1983. ---------------------------------------------------------- A BIOGRAPHY OF KENNETH ANGER [in Swedish] by Michael Lindqvist Swedish O.T.O (OTO Sverige) KENNETH ANGER - EN MAGIKER I LJUSETS SKEN "Jag oar engagerad i en forsoaljningskampanj pa lang sikt. Jag har en enda produkt som jag soaljer: 1900-talets mest missforstadda geni, Aleister Crowley." (Kenneth Anger) Den amerikanske filmskaparen Kenneth Anger oar intressant av manga skoal. Inte bara for sitt envetna producerande av sinnesvidgande filmer i en klassisk avantgardistisk tradition, och inte heller endast for sin fascination for Hollywoods gyllene dagar. Kenneth Anger har skapat en egen mytbild av sig sjoalv, filtrerad genom en beundran av och respekt for den engelske poeten Aleister Crowleys liv och arbete. Och han har konsekvent levt sitt liv som han sjoalv velat, liksom Crowley, pa gott och ont. Detta har skapat en envis synteskonstnoar som uttryckt sig i olika former, i olika media, men alltid med en fanatiskt brinnande iver att delge sina visionoara insikter till andra moanniskor. Vad vi utomstaende kan betrakta oar en sparsmakad men oanda flamboajant konstnoar som knappast gar att soatta fingret pa, oaven om man sa skulle vilja. Bill Landis icke auktoriserade biografi "Anger" gjorde ett forsok att sproacka myten, men inte ens den trottsamma tiraden av dunkla sanningar lyckades fullt ut med att ge en heltoackande bild. Kenneth Anger oar onekligen en produkt av sig sjoalv och kommer nog alltid att sa forbli... Hollywood Babylon Anger foddes ca. 1930 (redan hoar gar koallorna isoar, i fin gammal Hollywood-tradition)i Santa Monica, Californien. Han voaxte upp i Hollywood och befann sig salunda mitt i en elegant smet av filmstjoarnebarn och deras inte alltid sa eleganta foroaldrar. Han tog danslektioner tillsammans med Shirley Temple och fick huvuddelen av sitt skvaller fran Miriam Marx, Grouchos dotter. Han medverkade oaven i en legendarisk Hollywoodproduktion, Max Reinhardt och William Dieterles "A Midsummer Night's Dream" fran 1934. Denna poetiska klassiker hade en fyraarig Kenneth Anger i rollen som "the changeling prince". Den evokativa dekoren och den bisarra blandningen av overvoarldslig fantasi och cyniskt effektiv produktion gjorde ett starkt intryck pa den unge Anger. Poetisk produktion Redan vid en tidig alder borjade han gora egna filmer. Med familjens enkla 16 mm-kamera skapades produktioner med lika stora matt mytologi och fantasi. I tonaren blev skapandet dock mer seriost och redan vid 20 ars alder borjade han bli nagot av en filmfestivalsveteran, mycket tack vare den officiella debuten "Fireworks" (1947). Storre delen av 50-talet tillbringade Anger pa resande fot i Europa. Han arbetade som assistent at Jean Coctaeu och tillbringade oaven mycket tid pa det franska filminstitutet i Paris. Da han hade rad, producerade han filmer. Da han inte hade rad, skrev han skronor och moderna myter om det glamorosa livets baksidor i 30-talets Hollywood. Dessa texter sammanstoalldes senare i bokform och kom da att kallas "Hollywood Babylon". 60-talet betydde en aterkomst till USA och en fascination for mer specifikt amerikanska temata. Han borjade ocksa forbereda sitt livsverk, en film om den fallne oangeln Lucifer, som i Aleister Crowleys gnostiska mytologi motsvarade aspekter av den egyptiske guden Horus. Filmen, "Lucifer Rising" (1980), kom att ta lang, lang tid att producera men den framstar oan idag som Angers "Magnum Opus", hans livsverk. 70-talet innebar fortsatta resor i Egypten, Tyskland och England, med Anger hela tiden filmandes och skrivandes. Och 80-talet, aterigen, ett atervoandande till USA. Trots att denne soaregne filmskapare inte sloappt nagra officiella filmer for visining sedan 1980 har han varit mycket aktiv pa manga andra foalt: foreloasningsturnéer, bokprojekt, maleri och mycket annat. Han har oaven foardigstoallt en del filmer som aldrig visats offentligt utan endast salts direkt till samlare. Homosexuella bekoannelser och annat Den unge Anger var pa ett tidigt stadium intresserad av mytologi och magi. Frazers "Den gyllene grenen" var ett referensverk som intresserade och inspirerade. De forsta trevande forsoken till filmskapande var noastan uteslutande mytologiska scener, detaljer ur storre och imaginoara verk. Men det var inte forroan med "Fireworks" 1947 som Anger skapade ett helgjutet sjoalvportroatt. I filmen spelar han sjoalv en ung man som brottas med sitt homosexuella uppvaknande. I poetiska bilder visas den unge mannens kontaktsokande i homosexuella miljoer, nagra rent sadistiska och destruktiva. Anger var stolt over filmen och skickade den genast pa festivaler. Runt om i USA fanns det vid denna tid ett nyvoackt intresse for filmens form. Sma och stora konstfilmsforeningar dok upp, ofta i samarbete med muséer for modern konst. En hel generation av nya filmkonstnoarer borjade fa chans att visa sina verk pa nationell och internationell niva och Kenneth Anger blev redan fran borjan en central punkt i denna rorelse. Jean Cocteau sag den slaende "Fireworks" pa en festival i Europa och bjod in den unge filmskaparen att komma och hoalsa pa. Anger blev naturligtvis overlycklig och akte snart, mot sina foroaldrars vilja, till Frankrike. Detta efter att ha avslutat oannu en film, "Puce Moment" (1949), i vilken vi ser en fiktiv Hollywoodaktris kloa upp sig for Angers granskande kamera. Paris-Hollywood tur och retur Han arbetade som assistent at Coctaeu och arbetade parallellt med egna filmprojekt. Manga av dessa manifesterades aldrig helt och fullt ut, t.ex. en filmversion av Lautreamonts dekadenta klassiker "Maldorors sanger". Men i den man han kunde och hade rad, skapade Anger sma juveler av koncentrerad filmkonst, t.ex. "La lune des lapins" (1950, sloappt 1972) och "Eaux d'artifice" (1953). Han reste runt, studerade magi och mytologi vidare och hade alltid en filmkamera och ett anteckningsblock med sig. 1954 oarvde Anger en summa pengar och blev tvungen att atervoanda till USA en period. Som en sant besatt konstnoar investerade han allt i filmen "Inauguration of the pleasure dome". Denna experimentella explosion av foarg och form aterskapade en mytologisk maskerad Anger tidigare hallit for sina voanner och bekanta, bl.a. forfattarinnan Anaïs Nin och konstnoarinnan Marjorie Cameron. I filmen ser vi de deltagande ta pa sig olika roller av gudar och gudinnor i en befriande bacchanal av delirisk dekadens. Anger lekte ordentligt med filmandet och klippningen och lyckades skapa ett psykedeliskt och magiskt moasterverk av soallan skadat slag. Bilderna ligger i foargstarka lager pa lager och ett suggestivt klipptempo skapar en drom-alternativt mardromsvoarld utan mojlig atervoando till ett rationellt sinnelag. oaven denna film fick flerfaldiga priser pa olika filmfestivaler runt om i voarlden, inte minst for att den med sa pass sma medel lyckades skapa sa pass avancerade effekter. En bests boning Efter denna veritabla orgie av filmskapande blev det sa dags att atervoanda till Europa igen. Denna gang till den lilla fiskebyn Cefalu pa Sicilien, doar Aleister Crowley 30 ar tidigare organiserat en magisk koloni, "The Abbey of Thelema". I den specifika villan hade Crowley och hans loarjungar malat varenda voagg, golv och tak med mytologiska och religiosa motiv. Da Mussolini sloangde ut Crowley med anhang fran Italien passade byborna pa att mala over alla dessa unika voaggmalningar med vit foarg... Anger spenderade doarfor lang tid i villan med att meditera, utfora crowleyanska ritualer samt att forsiktigt soda av samtliga voaggar. Han aterstoallde de gamla voaggmalningarna sa att de los som nya och han dokumenterade allt detta arbete i en film for engelsk TV, "Thelema Abbey" (1955). Denna film oar tyvoarr forlorad for alltid, da TV-bolaget i fraga tidigare hade som rutin att sloanga gammalt och "ointressant" material... Detta naturligtvis till fortret for savoal Crowley- som Anger-studerande. Stilbildande popfilm Noasta produktion blev "Scorpio Rising" (1963). Kenneth Anger hade hoar atervoant till USA och han kunde med fascinerade ogon iaktta omvoalvande foroandringar i det amerikanska samhoallet. Han valde att gestalta dessa foroandringar genom motorburna ungdomars maniska besatthet vad goaller motorcyklar och andra fordon. I den specifika kulturen fanns mycket Anger fann vara signifkativt for kulturen i ovrigt: valds- och maskindyrkan, latent homosexualitet, en sjoalvdestruktiv frihetsloangtan och mycket annat. Resultatet, undergroundklassikern "Scorpio Rising", blev en stilbildare for 60-talets MC-filmer och var oaven banbrytande i dess anvoandande av samtida poplatar i samband med till synes ej sammanhorande bildmaterial. Liksom manga av Kenneth Angers verk, oar "Scorpio Rising" en film som agerat stilbildare i generation efter generation av filmskapare. Anger anvoander gammalt arkivmaterial, i detta fall en gammal Hollywoodproduktion om Jesus liv, och klipper in detta i harda och brutala scener med loaderkillar vars froamsta intressen definitvt inte oar medlidande och koarlek... Resultatet blir, liksom i flertalet av Angers filmer, en attack pa sinnena som kortsluter det rationella toankandet. Och oaven om vi de senastedecennierna bombarderats med mer eller mindre tomma formexperiment i klichémoassiga rockvideos, sa gar det inte att forneka att alla Kenneth Angers filmer fortfarande besitter en genuin makt att troanga sig igenom skyddsytan i moanniskans betraktande. Det oar nagot i filmerna som gor att man inte helt och fullt ut kan "skydda" sig mot attacken och flodet av psykedeliska bilder. Ett kemiskt uppvaknande Han spann vidare pa "Scorpio Risings" framgangar med ytterligare en "maskinfilm", denna gang en smula mer poetisk betraktelse over ungdomar som maniskt bygger och modifierar sina egna bilar - "Kustom Kar Kommandos" (1965). Och efter detta borjade han arbetet med sitt livsverk/problembarn, "Lucifer Rising". Han bodde vid denna tid, i mitten av 60-talet, pa den amerikanska voastkusten och kunde med egna ogon (och sinnen) fascinerat betrakta det kemiska uppvaknande som oagde rum hos unga amerikaner. Detta inspirerade honom att oantligen ta itu med sitt Luciferprojekt. Anger ville visa hur den crowleyanska tidsaldern, "Horus aeon", manifesterat sig runt omkring oss. Det psykedeliska uppvaknandet var bara en aspekt av det hela och Anger ville, ambitiost som alltid, visa hela spektrumet av bakgrund, aktuella fenomen och oaven framtida skeenden. Dessa aspekter skulle, enligt Anger, lotsa moanskligheten vidare in i den nya tidsaldern. Allt visade sig dock vara loattare sagt oan gjort. Svarigheter med finanisering och personliga brak med filmens skadespelare ledde till problematiska och ledsamma forseningar. Anger drog vidare till Europa igen efter att ha sammanstoallt en kort version av det material som existerade, "Invocation of my demon brother" (1969), och koampade vidare i jakten pa finansioarer till det stora Luciferprojektet. Den korta tiominutersfilmen "Invocation..." oar en kraftfull blandning som i ett rappt tempo visar Anger sjoalv pa The Haight Theatre i San Francsico, framforandes en magisk ritual. Bilder fran en Rolling Stones-konsert, MC-knuttar, satanistledaren Anton LaVey och unga hippies som framfor en ritual med hallucinatoriska effekter blandas in i ett sammelsurium av laddade bilder. Musiken i filmen oar gjord av Stones Mick Jagger pa en av de forsta Moog-modellerna som sloapptes pa marknaden och bidrar oaven den till ett oforglomligt intryck. Lucifer fods och formas Kenneth Anger hankade sig fram och lyckades fa ihop diverse kapital i omgangar. Han anvoande dessa klumpsummor till resor, faktiskt filmande och rekvisita. Resor till Egypten, hedniska kultplatser i Tyskland och till synes avancerade studiotagningar gav nog med materal till en version av filmen som foardigstoalldes i mitten av 70-talet. I denna version finns trollbindande musik av Led Zeppelins Jimmy Page, oaven han en stor samlare av crowleyana. Men, liksom i manga fall i Angers liv, forbyttes ett till synes fruktbart samarbete till dispyter och bitterhet och Anger koande sig tvungen att aterigen revidera filmen. Detta var dock en process som kom att ta en fem-sex ar till. Den "definitiva" versionen av filmen dok upp 1980, denna gang med ett soundtrack av Bobby Beausoleil and the Freedom Orchestra. Denne Beausoleil hade oaven varit inblandad i det ursprungliga Lucifer-projektet, men han hann domas for mord i samband med den stora Mansonhoarvan innan nagot substantiellt kunde ske. Till denna senare version av "Lucifer Rising" fick Beausoleil nu i alla fall mojligheten att atminstone skapa musiken - i foangelset... "Lucifer Rising" oar Angers mest komplicerade film, trots att den egentligen oar den mest narrativa av dem alla. Langsamt och tydligt beroattar han i rika bilder om hur Isis och Osiris overvakar guden Horus fodelse och hur detta for med sig effekter for moanniskorna som soallat sig till Crowleys profetior. Bl.a. ser vi Jimmy Page i filmen, hallandes Crowleys centrala "uppenbarelse-stela" (en stela fran ett egyptiskt museum som i hieroglyfer forutspar den nya tidsaldern). "Lucifer Rising" oar inte sa mycket ett avantgardistiskt formexperiment som Angers tidigare filmer. Filmen oar snarare en magisk ritual i sig sjoalv, en ritual som trollbinder askadaren att hoanfort betrakta en sant religios skonhetsupplevelse. Den irrationella preferensen Da man ser Angers filmer oar det loatt att forsta att hoar oar en man som goarna vill soaga nagot. Men det oar inte alltid sa loatt att "forsta" just exakt vad... Och det oar, enligt Anger, inte meningen heller. Han ser hellre att askadaren insuper helheten pa ett undermedvetet plan och senare, med detta som bas, eventuellt reflekterar over symbolik och innehall. Angers filmer oar fulla av ett rikt symboliskt och mytologiskt bildsprak och de flesta av filmerna har nagon slags koppling till Aleister Crowley och hans Thelema-filosofi. Detta gor naturligtvis att man skulle kunna tro att den som inte oar sa bevoand med denna symbolik kanske uppfattar att han/hon gatt miste om nagot... Men nej, sa enkelt oar det inte. De framgangar Anger ront genom decennier av lagbudgetskapande har knappast kommit genom de manga Crowley-allusionerna utan mer tack vare ett konsekvent och fascinerande arbete med filmens form och beroattandets potentiellt manipulativa struktur. Anger oar en moastare pa att leda folk in i sin voarld. Och det oar en voarld som man kan tycka njutbar oavsett om man distinkt "forstar" de laddade bilderna och montagen eller inte. Filmkonst for evigheten? Man kan fraga sig varfor han inte producerat mer film under arens lopp. Svaret oar nog hans envishet och perfektionism. Om han inte far som han vill later han hellre bli. Han har i princip aldrig kompromissat i sitt filmskapande eller annars, och det soager sig sjoalvt att ett sadant liv inte oar loatt om man froamst arbetar i en sa pass kostsam konstform som film. Men idag, vid ca. 70 ars alder, oar Anger ingen valdsamt bitter man for den sakens skull. Till skillnad fran manga, generationskamrater och andra, har han fyllt sitt liv till fullo med sin egen drom, med sina egna forhoppningar och sina egna uttryck. Da eftervoarlden blickar tillbaka pa hans verk kommer en enveten konstnoar att strala igenom filmerna. En konstnoar vars soaregna formsprak och subtilt aggressiva vilja skapat filmer som kommer att besta i lang, lang tid framover. aterigen, inte sa mycket for deras crowleyanska och thelemiska tematik som for deras kraft att hoanfora askadaren och fora honom eller henne till en ny dimension av sinnliga upplevelser. Och vem kan vara besviken over ett sadant livsverk? Litteraturtips: "Anger" av Bill Landis (HarperCollins, New York, 1995, ISBN 0-06-016700-9) "Into the pleasure dome - The films of Kenneth Anger" av Jayne Pilling & Mike O'Pray (red.) (British Film Institute, London, 1989, ISBN 0-85170-266-X) (Ur O.T.O. Sveriges tidskrift "Nornia" 1996. Copyright (c) Carl Abrahamsson 1996)
